första mötet med Milan
Efter en galet underbar och snabb förlossning kom vår älskade unge, 2730 gram tung och 48 centimeter lång. Alldeles blå och svullen fick jag upp honom på magen och pussade honom. Han låg i min famn och jag tittade på honom och tyckte att han hade lite sneda ögon och liknade någon med Downs Syndrom, jag sa till Björn vad jag såg men han tyckte bara att han såg lite ihoptryckt ut som alla barn gör när de kommer ut. Jag släppte då tanken på att det skulle vara något sånt och vi fortsatte att ha en mysig stund på förlossningen innan det var dags att åka upp till BB. Han var såååå fin vår lille räka och redan några timmar efter så kom min mamma och pappa och hälsade på, dom gullade med honom och kunde inte släppa hur söt och fin han var, ja och snäll var han också skrek ju knappt.
Ett dygn hann vi ha honom innan det var dags för en kontroll hos doktorn, som nöjda nyblivna föräldrar gick vi in i undersökningsrummet och lät doktorn titta på honom. Efter doktorn undersökt honom satte vi oss ner för att ha ett samtal och doktorn väckte då misstanken om att han skulle ha Downs Syndrom, men han var inte säker utan det var 50/50 eftersom han bara hade enstaka tecken för Halls Kriterier. Jag kommer ihåg hur vi svettades och darrade och doktorn berättade lite kort om vad syndromet innebar men jag hörde bara brus. Jag tittade på vår gosse igen och tänkte "jag visste det, jag sa ju det. FAN OCKSÅ JÄVLA SKIT!!"
vi gick in till vårt rum igen och pratade inte speciellt mycket men Milan höll vi hårt i famnen och visste båda två att detta inte skulle stoppa oss utan bara göra oss starkare. Dom tog blodprover på honom men eftersom det var torsdag och testet inte skulle hinna skickas iväg skulle vi inte få svar förrän på tisdagen.
Dagarna innan svaret var långa och jobbiga och fyllda med prover eftersom barnmorskorna misstänkte gulsot och ville kolla en massa andra prover på honom så det blev ett väldigt springande. Tiden på BB var fruktansvärd och alla barnmorskor ville visa sympati och kom in stup i kvarten för att kolla hur vi mådde, vi mådde bra och ville bara vara med vår son.
Milan han blev svagare och svagare och vägrade att äta, till sist var han så svag att vi blev nedskickade till neonatalen för att sätta i en sond på honom och för att ha bättre koll på hans värden. Personalen på neonatalen var UNDERBAR och redan efter en dag var han så pigg att han till och med orkade att amma lite (SKÖNT). Efter alla prover och allt springade hade vi nästan glömt misstanken på Downs och när doktorn kom in på tisdagen visste vi redan svaret. Vi grät inte ens när han berättade, tårarna kom inte förrän barnmorskan bredvid honom sa att vår kille var så himla fin och hon hade sett hur bra vi tagit hand om honom och hur bra föräldrar vi skulle bli åt honom, hon menade på att det är barnen som väljer sina föräldrar och inte tvärt om. Orden var precis vad jag behövde höra och jag kollade på Milan och visste att jag älskade honom över allt annat.
Två dagar efter beskedet gick vi hem som stolta nyblivna föräldrar till världens underbaraste gosse <3
Är själv mamma och tycker ni är så himla starka som klarar det här och han är ju så otroligt söt, han kommer ge er så mycket glädje som ni också kommer ge honom. All lycka till er!