Frågor kring graviditet
Allt började väl egentligen i Tunisien på min och Björns första semesterresa tillsammans. Jag mådde bra och allt var under art på semestern, men det var minsann mensen som inte ville komma (och det var jag ju glad för så att man slapp den) tänkte att det kanske var klimatet som försenade den men ach vad fel jag hade ;) när vi kom hem från resan tyckte vi ändå att jag skulle göra ett grav-test skatt vi kunde känna oss säkra och gå vidare. Jag kände mig inte alls nervös förrän jag satte mig på toaletten. När allt var klart bad jag Björn att gå in och kolla....
Björnkommer ut med testen och visar upp det och säger att det visar positivt, herregud jag var med barn. Jag blev så chockad och hann känna/tänka flera tankar innan jag fick panik och ringde mamma och bad henne hämta mig. Pratade ut med henne, jag och Björn pratade ut och även med en kurator. Det var då vi bestämde oss, på vägen hem från kuratorn bestämde vi oss för att skapa en framtid tillsammans med ett barn. Jag var lycklig men också rädd. Min första tid av graviditeten var helt okej, det ända var att jag spydde under första halvan typ varje dag, men det var det ju sjukt värt ;) sen var det ju så att vår lille gosse ville komma ut redan i vecka 26, så fick ligga på bb ett tag innan vi fick komma hem och då var det soffliggare som gällde. Under graviditetens gång visade allt perfektförutom i vecka 33 då magen inte växt som den skulle ochsen vecka 33 fick vi göra en del tillväxtultraljud för att se att han mådde bra där inne, vilket han ändå gjorde fast att han var ganska så liten. Aldrig var det någon som misstänkte eller trodde att vår gosse skulle födas med Downs syndrom så som ni förstår var även det ganska chockerande. Men även det har ju faktiskt gått bra, vi alla mår bra och det är det viktigaste.
Aldrig att jag förväntade mig att vara mitt uppe i mitt sista år på gymnasiet,vara 18 år och samtidigt ha ett barn som dessutomhar en utvecklingsstörning, det var inte min plan men har man satt sig i sitsen får man lösa det på bästa sätt och se hur bra det blev. Tog studenten och uppfostrar nu mitt fina barn med en underbar sambo och har ett jobb kan man vara annat än lycklig?
Alla våra nära och kära stöttade oss till 110%och fanns där vad vi än ville och undrade. Dom var/är så glada för vår skull. Vad "alla" andra tycker struntar jag fullständigt i, bara man är lycklig och har dom man behöver vid sin sida så funkar det bra. Man får helt enkelt stänga av och inse att man inte kan vara svag för att man nu fått en stor uppgift somförälder att alltid skydda och sätta sina barn först.
Sen blev jag glad för det var flera andra som också fått barn nu och det känns såhärligt att man kantstötta varandra i det. Tack ska ni ha seeeexymamas haha:D
